söndag 23 april 2017

Världsbokdagen 2017

Dagens boktips från Nissen och Lovis. 
Idag är det internationella Världsbokdagen.
Det är en dag som instiftades av Unesco 1995 för att uppmärksamma boken och upphovsrätten.
Själva idén kommer från Katalonien i Spanien där man varje år sedan början av 1900-talet firat Skyddshelgonet Sankt Görans dag genom att ge bort en bok till någon man tycker om, och få en ros tillbaka istället. (Källa Wikipedia.)
Här har vi firat med att läsa både högt och lågt, hittat några riktigt gamla sagoböcker, och skrattat gott åt bland annat sagan om mäster skräddare. 


Allt gott från oss!
/Therese

onsdag 19 april 2017

Påsk och sånt

Så har påskhelgen kommit och gått. 
Jag har fyllt år, bakat tårtor och känt mig gammal. Sprungit runt i skogen med vovven, spanat på svanar, hittat djurspår och känt mig ungefär lika barnslig som när jag var elva och lekte "indian" hela dagarna. 
Så har jag hunnit med att skicka manus till lektör också. Det är alltid nervöst. 
Vad ska hon tycka? menar jag. Tänk om hon tycker det är kasst...Eller så dåligt att det blir bra rent utav. Fast då är det ju inte så farligt förstås. 
Det finns ju en chans att hon gillar det också. Lovisa som testläst gjorde det. 
Så nu är det bara att vänta och se, hoppas på det bästa, och jobba vidare på något annat under tiden. 

Vi ligger efter med bokrecensionerna Nissen och jag. Det kom en påsk i vägen. 
Men inom kort ska vi ha fått upp en här på bloggen.  

Ha det bra tills dess! 
/ Therese 

torsdag 13 april 2017

Glad påsk!

Hoppas ni har det fint så här på skärtorsdagskvällen. Själv är jag på väg till Blåkulla, fast det är ju sådan faslig motvind. Lite bökigt att blogga från kvastskaftet är det allt. Skulle ha tänkt på att ta björkkvasten istället för piasavan. Det är liksom lite mer luftmotstånd i den här, och så är den ju köpt på Dollarstore. Tycker den vinglar oroväckande. Undrar om skaftet håller på att lossna... 
Kanske får vända och fara hem i stället. Kolla någon bra film...

Ja, och det tänker jag faktiskt göra nu. Kolla en film alltså.
Inte fara till Blåkulla. 
Men vad ska man välja. Något med fantasytema kanske, det kan ju passa och så får vi poppa lite popcorn Nissen och jag.

Vi har hunnit läsa ut en till bok förresten. Sune i fjällen, och i morgon kommer Nissens recension av den här på bloggen. 
Själv läser jag om Aprilhäxan av Majgull Axelsson, och det om något är väl passande en dag som denna.

Ha det fint tills vi hörs!

/Therese
https://www.bokbloggar.se/

måndag 3 april 2017

Isvingar


Naturen är förunderlig.
En ständig källa till inspiration.

Hoppas ni har det bra idag.
Allt gott!
/Therese


lördag 1 april 2017

Nissen läser, Kryp av MG Leonard


Det här är en snygg bok. Ett spännande äventyr i entymologins värld. (läran om insekter)
Jag älskar omslaget med dess olika lager och strukturer. 
Lite partisk är jag förstås, för min pappa var en passionerad insektsmålare, och minnena av alla fantastiska kryp som växte fram under hans penna gör förstås att jag tycker extra mycket om det här omslaget.  

Så till handlingen. Tolvårige Darkus Cuttles pappa är spårlöst försvunnen. Han försvann från sitt jobb på naturhistoriska museet där han satt i ett låst rum och arbetade med insekter. 
Darkus som vet att hans pappa aldrig skulle försvinna frivilligt ska nu bo hos sin farbror Max som är arkeolog. 
Granne med farbror Max bor två galna kusiner Humphrey och Pickering. De har fullt med märkliga stora skalbaggar i sin lägenhet och en av dessa vill bli Darkus vän. Darkus döper sin skalbaggskompis till Baxter. 
När Darkus blir vän med nya skolkamraterna Virginia och Berhtholt beslutar de sig för att försöka hitta Darkus pappa. Men snart har de en fiende på halsen. Lucretia Cutter, modeskapare och galen vetenskapskvinna. Hon verkar vara besatt av skalbaggar, och har inte några goda avsikter. 
Men finns det någon koppling mellan den hänsynslösa Lucretia, grannarna med alla sina insekter och Darkus försvunna pappa?

"Den här boken var bra och spännande" tyckte Nils. "Det bästa var att skalbaggarna var så söta och kloka, och så möbelskogen. Den var cool. Vem vill inte ha en hel trädgård full med möbler att bygga kojor i?"
Betyg; Nils ger Kryp, fyra bombarbaggar av fem möjliga. 

Bokförlaget Opal
Författare MG Leonard
Sidantal 332
Omslag; Niklas Lindblad 

M G Leonard skrev boken för att bota sin insektsskräck. Det här är första delen i en triologi.


Gäst på bloggen; Mattias Gånvall, Den intergalaktiska klagomålsencyklopedin

Gästbloggaren; Mattias Gånvall 15 år
Går i skolan i Boden och har varit med i Poesimelodis mentorsprogram. 
Där vi bland annat diskuterade dramaturgi och berättelsekurvor (och jämförde med filmer), humortexter, parallellhandlingar, flödesskrivning, lek med ord, som hur människor kan bli "Män i skor", eller vad som kan hända om man låter ett granatäpple verkligen sprängas i texten. 
Nedan följer ett utdrag ur en av Mattias påhittiga texter. 

Några snabba frågor till Mattias;

1.Varifrån fick du iden till den Intergalaktiska klagomålsencyklopedin?
Jag fick idén då jag läste Liftarens guide till galaxen säger Mattias.
2. Den här texten är ju utformad som en monolog där berättarrösten tycks diskutera med läsaren. Vad är berättarrösten för en typ?
Den första berättarrösten är en "Know it all" förklarar Mattias, och han tycker det är viktigt att andra vet hur mycket bättre än dom han är. Sen så kommer det säkert fler berättare, men det finns bara en än så länge.
3. Vad blir du inspirerad av?
Vet inte. Allt möjligt. Jag bara skriver när jag kommer på något.
4. Vilken bok läste du eller lyssnade du på senast?
Högt Spel, Leigh Bardugo.
5. Bästa du läst? 

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams.

Här kommer ett utdrag ur första delen av Mattias humoristiska text  "Den intergalaktiska klagomålsencyklopedin";

Den intergalaktiska klagomålsencyklopedin

Kapitel 1: Det första klagomålen
Första insändaren: Män i skor

Det var en helt vanlig tråkig dag i en helt vanlig tråkig stad. Vilka bor då i den här staden? Hör jag er undra som den berättarröst jag är. I denna tråkiga lilla stad bor – du gissade rätt - helt vanliga tråkiga människor. Dock ifall du gissade något annat än helt vanliga tråkiga människor så, I have to break it to you, men du hade fel. Men jag har en hemlis att berätta för dig eller rättare sagt er. Vad menar du med ”Vilka er? Jag är ensam när jag läser denna bok” Så du försöker säga till mig att du tror att du är speciell? Du tror att du är den enda som läser detta mästerverk? Nej, du tror du att universum cirkulerar runt dig! Vet vad det kallas? Narcissism är vad det kallas. Nåja nu när jag har läxat upp dig i uppförande så kan vi fortsätta. En tanke bara: Varför heter det just ”människor”? Det uttalas ”Män I Skor”
Män refererar till det manliga könet och betyder i detta fall att männen är klädda i något. Annars kan det betyda att något är inuti något annat. Här är ett exempel: ”Katten är i lådan”. Jag personligen tror att ” I ” är en förkortning på inuti. Om nu detta är sant så är det ännu mer bevis på att människor är ett väldigt lat ras. Skor är en form av verktyg som också funkar som plagg. Man har dom på fötterna av tre primära anledningar. Sen som med allt finns det ju under kategorier, men dom tre vanligaste är:
1.      För att hålla fötterna varma
2.      För att det inte ska göra ont att gå på vassa saker (Åter igen med latheten är det inte lättare att bara se sig för vart man går? Nej uppenbarligen inte för då måste man ju fokusera på något och det är ju sååååå jobbigt)
3.      För att dekorera dom annars väldigt fula fötter människan har. Forskare från planeten Shongalagonga har kommit fram till att människorna är väldigt fåfänga varelser som gärna döljer det dom anser vara fult, för när dom inte har skor på sig så använder dom en sorts fotpåsar dom kallar strumpor
Varför är det så, vet du? Inte jag. Okej nu kom vi av spåret. Vart var jag? Ööhm. Just det! Vanliga tråkiga människor. Det finns inte jättemycket att berätta om vanliga tråkiga människor förutom att dom gör tråkiga saker - som att åka till skolor och arbeten. Ibland sitter dom framför en lysande burk i timtal. Denna burk kallar dom en Televisionsapparat. För enkelhetens och lathetens skull förkortade dom ner det till TV, av alla saker. Varför inte något roligt? Typ som OgaLaBoga, som Mattisoanerna från Mattias 011130? Dom döpte sin lyslåda till Kimchongchung vilket betyder i korta drag ”En apparat som visar olika sorters underhållning för alla åldrar på tvåtusen olika kanaler. Allt detta med hjälpa av radiovågor- Apparatus maximus”.
Största problemet för nybörjare med språket är att dom säger minst tvåhundra ord på bara fem eller mindre stavelser. Detta gör det extremt svårt för turister att förstå någonting folk säger på den planeten. Därför har dom inte så många turister - bara ett femtal varje galaxvarv. Ett galaxvarv är när galaxen har snurrat ett varv runt sin egen axel. ”Detta är ju omöjligt” säger ni alla i kör - eller i alla fall alla som läser detta stycke på samma gång. På vilket jag svarar:
   - Nej!

Hur tror du den fick sina spetsiga armar? Den bestämde sig inte bara en dag, att nu ska jag ha långa spetsiga armar som sträcker sig över ljusår. Du förstår från början kunde Vintergatan rymmas i en pingpongboll, men det drog åt sig grus och rymdpartiklar och damm. Under hela den tiden snurrade den och dess armar blev längre och längre på grund av centrifugalkraften – du vet, den kraft som skapas när någonting snurrar. Men efter ett tag så skapades en massa planeter och månar av allt damm och partiklar. Några stenbumlingar flyter ju fortfarande omkring såklart, men även på dom bor det levande saker. Dom är så små att man inte kan se dom men dom finns, det gör dom, och dom är väldigt upprörda över att NASA har tänkt börja med asteroidutgrävningar. Dom kommer försvara sig med näbbar och klor om det så behövs. Inte för att dom har näbbar eller klor men dom uttryckte sig på det viset, så det är så jag skriver det.
NASA är ett jordbaserat företag som specialiserar sig på rymdfärd och andra generella och ointressanta rymdämnen. Även fast dom är jättestolta över sina framgångar är dom fortfarande jordbor och för tillfället väldigt inkapabla inom rymdfärd och så vidare.


Andra klagomålet
Detta klagomål hoppar vi över på grund av att språket är väldigt vulgärt och vi tänker på våra yngre läsare. Fast vi kan inkludera det på ett främmande språk. Läs nedan (om du kan):
Ha! Lurad! Du trodde att du skulle få läsa en vulgär klagomålstext! Hahahahah! Där drog jag dig vid näsan. KÄNN DIG LURAD! (Egentligen står det massa vulgära saker här. Det jag som författare skriver här är inte ”canon”. Det är bara jag som är jävlig med folk som faktiskt avkodade det här. :)  (Inte för att det är särskilt svårt. Du behöver bara kopiera in texten i word och markera denhär delen och ”översätta” till vilket annat typsnitt som helst.) Hihi, men du ska väl ha ett ”Grattis!” i alla fall. Du … Öhm, du :/ Jag vet faktiskt inte. xD Aja, ha det så kul! Nu kommer det vara en bit till då jag bara pratar/skriver såhär. Jo, förresten kommer hela boken bara vara massa olika personligheter som klagar på en massa saker. Det finns inget som liknar en story, så om du faktiskt vill ha en story kan du stänga boken och gå och lägga dig igen. :) Fast, det är ju sant, om du gick igenom allt detta trubbel bara för att avkoda dethär, måste du antingen gilla sånt här eller så är du ett väldigt ”hardcore fan” redan nu. :) Ifall det är så tackar jag dig.
För att du som läsare ska få ett grepp om hur språket låter så låter det ungefär som om man sjunger opera samtidigt som man gurglar en vätska inte olik den från beska kannan medans en automatiserad falukorv matar dig med vindruvor. För er som inte har nog livlig fantasi för att kunna föreställa sig detta ljud rekommenderar vi att du prövar själv… Under kontrollerade former och att du alltid har en varelse av samma art eller åtminstone en som kan din ras anatomi nog väl för att kunna utöva en heimlich manöver på dig vid eventuella kvävningstillbud. OBS! utgivaren och författaren av denna bok kan ej hållas ansvarig för dina eventuella dumheter. Jag tittar på er stämglada Amerikaner bla.


Klagomål 3
Ont i halsen
Ont i halsen brukar oftast betyda att man håller på att bli sjuk. Oftast med någon form av feber och ingen gillar feber pga. att man blir luddig i huvudet OCH DET KLIAR!!! Man kan inte koncentrera sig och armarna blir trötta av allt kliande i vissa fall så kliar man så hårt att man får huvudvärk och det hjälper inte mot dom redan existerande koncentrations svårigheterna....

Fortsättning följer...

Text; Mattias Gånvall.

P.s. Vågar du avkoda den kodade delen? I så fall gör du det på egen risk och i Word. Läser du detta i mobilen så är den tyvärr redan avkodad.

http://lillapiratforlaget.se/bocker/hogt-spel/

Skrivsnack under mentorssamtalen

söndag 19 mars 2017

Det är ingen hemlighet att jag förutom prickar och rutor (och grejer som inte har varit nya på evigheter) dras till vissa färger...
En färg...mest.

tisdag 14 mars 2017

Gästbloggaren; Hemma hos Lovis : En tvärhand hög

Lovisa gästbloggar träffsäkert om kroppsideal;

En tvärhand hög
Det här är jag.
Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull.

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 
Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 


Länk till Lovis blogg;
http://hemmahoslovis.blogspot.se/

Texten finns också hos Krönikan.se

Vill du läsa en bok på temat kan jag tipsa om den här;
http://www.adlibris.com/se/bok/kroppspanik-fett-logner-och-sjukt-onodig-angest-9789127135864


Kroppspanik : fett, lögner och sjukt onödig ångest

måndag 13 mars 2017

Nissen Läser Trolldomsakademien Spökslottet av Peter Bergting

Terminen är slut. Det är dags för Miranda, Orville och Emmi att gå skilda vägar över sommaren.
Men det verkar som om själva Trolldomsakademien vill annorlunda. Plötsligt slår dörren igen. Den är låst och går inte att öppna. 
Inuti byggnaden som tycks leva sitt eget liv händer allt märkligare och farligare saker. 
Det tre vännerna tillsammans med läraren Malda (som tidigare var demonprinsessan) och Bargesten Briar försöker finna en ny väg ut ur huset som nu tycks vara en livsfarlig labyrint med faror, monster och spöken lurande runt varje hörn.
Men vad är det egentligen som händer?
Och varför händer det?
Kommer de någonsin att lyckas lösa alla gåtor så att de tar sig ut i friheten och sommarlovet igen?

Jag är svag för spökhistorier och gillade den här bokens vilda idéer. 
Nils tyckte också att den var spännande. "Bäst med den här boken var alla konstiga karaktärer, som till exempel lyckokaksanden Era-bulgogi som serverade te och lyckokakor. Själva huset är också coolt, eftersom väggarna kan flytta sig mitt i allt" säger han.
I slutet av boken finns ett bestiarium som förklarar de olika sorternas monster.

"Jag ger den här boken tre av fem monsteransikten" hälsar Nils.

Det här är tredje boken i serien om Trolldomsakademien.
Författare och illustratör är Peter Bergting.
Antal sidor 189
Bokförlag Semic


Allt gott från oss!

torsdag 2 mars 2017

Skolbesök

Det var jättekul att komma ut till Björknäsgymnasiet och få prata för och med ett gäng fina ungdomar som läst och arbetat med Korpmåne.
Ungdomarna som har svenska som andraspråk har läst, skrivit läsdagbok och diskuterat texten allt eftersom. På så sätt har de kunnat dela varandras upplevelser av läsningen vilket är ett jättebra sätt att täcka upp de luckor man eventuellt har då man inte har hunnit läsa svenska så länge.
Dessutom, olika infallsvinklar på en text är alltid intressant. Hur man ser den utifrån sina egna erfarenheter och tankar.
Det var verkligen intressant att höra elevernas frågor och funderingar kring texten, karaktärerna och skrivandet.

Jag lärde mig massor och tar med mig det för framtiden!

Tack så mycket allihop!


fredag 17 februari 2017

Ett Helsingefår vid namn Helga Hufflepuff

Den här damen (som är en riktig linslus) heter Helga och är ett Helsingefår.
 Nissen döpte henne efter elevhemmet Hufflepuffs grundare från Harry Potter böckerna. 
Om hon har någon likhet med sin namne vet jag inte. Det kanske möjligen kunde vara den lockiga frisyren. 
Året då Helga föddes fick alla lamm på gården namn efter karaktärer ur J.K Rawlings böcker.
Nisse döpte dem allihop.
Hermione och Luna bor också kvar hos oss. 
Ursprungligen började vi med Helsingefår eftersom de tillhör allmogefåren och var utrotningshotade och det kändes kul att kunna bidra till att dessa fina djur skulle få finnas kvar.
Bääh, jag tycker inte det är någon vidare servering på det här
stället. Nån som har en småkaka? Inte...En morot då?
I år är första gången på tolv år som vi inte kommer ha några lamm på gården till våren. 
Det betyder att min nattsömn kommer vara avsevärt bättre, (hoppas jag) då jag slipper gå ut mitt i natten och förlösa tackor, och hjälpa lammen att komma igång och äta och så där.
För de allra flesta tackorna har lamningarna gått bra. Men med åren har jag blivit en fena på att få igång tillsynes livlösa lammungar också, och det kommer att bli lite tomt att inte ha ett flasklamm som springer efter en vart man än går. In i köket till exempel där de brukar skutta runt och nosa på allting. Jag har till och med haft små lamm i bilen då jag hämtat Nisse på skolan ibland. 
Då man haft någon liten svag en som behövt konstant tillsyn första dagarna. 

Ha en fin fredagskväll!
/Therese
Pyttelilla bäbisen Birger
Fjolårets lilla flaskis Mimmi

46942

Nu har jag skrivit klart första utkastet/råmanuset till Norrskensvinter. Det landade på 46942 ord och det är 208770 tecken. Det är inte särskilt långt och det betyder förstås inte att det är en bok ännu.
Och både tecken och ordmängd kan egentligen kvitta.
Nu följer redigeringsomgångar, så många det behövs.
Dags att lyssna in, lägga till och dra ifrån. Kolla fakta. Jag är på omgång nummer ett.
Då det är klart ska jag skicka texten till några testläsare.
Sedan ska jag hitta en lektor som är beredd att kasta sig in i en massa norrbottniska uttryck, kyla och kärlek och känslosvängningar.
Just nu funderar jag på om jag ska skriva ut hela texten och sedan läsa igenom och korrigera med penna mellan raderna.
Det är ett bra sätt, men min skrivare verkar äta bläck.

Det som syns här under är en av spellistorna jag använt under Norrskensvinter.
Som den ser ut just idag. Tittar du här i morgon kan den se lite annorlunda ut.
Vissa låtar kan gå på repeat i timmar medan jag skriver, andra passerar bara för att sätta tonen i en viss scen. En biltur har sin, en vandring i snön en annan. Uppgivenhet har sin, frustration och kärlek har sina, och varje karaktär har sin egen kombination.
För mig blir det som ett soundtrack till filmen jag har i huvudet då jag skriver.

Man har inte roligare än man gör sig som min mamma sa.

Allt gott!

/Therese

onsdag 15 februari 2017

Alla hjärtans morgon

Så här såg det ut då Nissen och jag väntade på skolbussen på alla hjärtans dag.
Hjärtliga hälsningar på himlavalvet i morgonrodnaden.
Bilden blev uppplockad av Smhi och fick vara med på deras webbsidor.
Det var riktigt kul att himlahjärtat som gjorde mig och Nissen så glada fick "sprida kärlek" till många fler.
Vardagsmagi över Mockträsket.

måndag 13 februari 2017

Inspirationsmusik. The Cure - Just Like Heaven

Vad lyssnar jag på då jag skriver. Ja det är allt möjligt.
Jag väljer musik som passar till scenen jag håller på med och gör ofta spellistor på Spotify eller Youtube. Varje text får sin egen spellista och det är stört omöjliga att återanvända listorna till nästa text. Låtarna hittar jag ofta på oväntade ställen, i en teveserie, som bakgrundsmusik till shoppingen i någon butik, eller i eftertexterna till någon film. Man får vara snabb och hålla kvar någon fras i minnet så det går att hitta igen låten sedan.
Men då jag inte har någon inspiration alls, hjärnan känns lika spännande som en bit kartong, och jag och inte kommer igång trots dubbla koppar kaffe.
Då lyssnar jag ofta på the Cure.
Det behövs några toner bara.







onsdag 8 februari 2017

Firar manus med ugnspannkaka

I morse var det -26.4  på morgonpromenaden. Fast det kollade jag inte innan vi gick ut vovven och jag. Det kände lite smått svalt nere på isen där vi gärna vistas just nu. 
Då jag kom hem hade jag helt vitt hår, så där fullt med rimfrost som det blir ibland.
Det är inte så lång tid på året man faktiskt kan traska runt på sjön och gå i land lite varstans.
Sommartid kan jag ta båten förstås. Men med hunden i är det lite vanskligt. 
Hon väger 52 kilo och får den så lätt i gungning. 
Måste lära henne åka båt i sommar tänker jag.

Idag har jag kommit upp till 45000 ord i manuset Norrskensvinter, vilket betyder att jag nästan har ett färdigt första utkast och det måste firas tyckte jag. 
Fast Nissen ville ha pannkaka, så då firade vi med det. 
Nu är det faktakoll som gäller, 
och lite koll på karaktärerna. 
Ungdomarna som genomlever en kris i samhället mitt i smällkalla vintern.
De får inte bli platta, utan lika levande helst som de är för mig.
Sorg, oro och maktlöshet får de uppleva. Lyckan över att klara av saker de inte trott att de skulle, och kärlek som gör ont. 
Ska jag avslöja vad några av dem heter?
Syskonen Sofia (Fia) och Kim som är tonåringar, och så Tommy som är tolv och vet massor.
Så har vi Elias, också. Kompisen som blir mer än en kompis.(It´s complicated.)
Han har Nissen fått namnge.
Och så gubben med hemstickade långkalsonger. Han heter Eugen. 

Ha det fint!

/Therese
Therese Henrikssons foto.

Therese Henrikssons foto.
Vi undrar en sak. När kommer maten egentligen?