torsdag 10 maj 2018

Prinsarna har vaknat

Jag gillar grodor och paddor. Det har jag alltid gjort. 
Som barn tyckte jag mycket om sagan om grodprinsen så det är kanske därför. Eller så är det för att de har så gulliga små "händer."
Den här veckan som gått har snön smält bort, och grodor och paddor har börjat vakna ur sin vintervila.
På fotot är en vanlig åkergroda som förirrat sig in under vår bil. Där är det så lätt att den blir överkörd så jag hjälper den till en bättre plats.
Therese Henrikssons foto.
Dagens lilla prins, eller prinsessa. 
Det här är Laurenti, som fått ett grobladsplåster. Skissen kommer ur en saga som jag har ritat. 



lördag 5 maj 2018

Mysiga djur i soffhörnet

 Jag gjorde en liten film av myset i soffhörnet häromdagen. 
Katten Mjuschan och hunden Smulan gör sitt allra bästa för att få så mycket kel som möjligt. 
Ha det fint!
/Therese

tisdag 1 maj 2018

Fylla jämnt

Jag har fyllt år igen. Det börjar vara några gånger man har gjort det vid det här laget, och nu fyllde jag till på köpet ett halvsekel.
Fatta det!
På insidan är det lite huller om buller med åldern däremot. 
Man går väl inte runt och känner sig som femtio precis. 
Hur nu det ska kännas. 
Som barn kände jag mig gammal. Fast jag enligt min mamma hade alldeles för livlig fantasi. 
Hur det gick ihop vet jag inte. 
Men visst var det fullt möjligt att genomskåda de vuxna så att jag för det mesta visste skillnaden mellan vad de sa, och vad de egentligen tyckte, och samtidigt ha en låtsaskompis som hette Kajsa och bodde i garderoben. 
Lillgammal fick jag veta att jag var. Kanske för att jag samlade på krångliga ord, och när fröken i första klass frågade oss barn vad vi skulle bli när vi blev stora, så sa jag tant. 
Tanter för mig var coola varelser. Folk med hatt som visste vad de ville, och som liksom kunde vara både snälla, och bestämda. Tanter tog ingen skit. 
Klart man ville vara tant, och ha hatt. En röd helst. 
I andra klass hade tantplanen bytts ut mot drömmen om att bli barnboksförfattare istället. 
Mötet med karaktärerna i Astrid Lindgrens Madicken gjorde hela skillnaden. 
Boken hjälpte mig när jag tyckte att livet var svårt, och den känslan ville jag kunna ge till någon annan som behövde det. Och så hade jag nog insett att tant det blir man i alla fall förr eller senare. 

En sak jag gillar med att bli äldre, är att jag vet vad jag är. (Förutom en femtioårig författande fritidspedagog.)
En person som bär alla sina åldrar med sig. 
Barnet, tonåringen, den unga kvinnan och den äldre.
Det räcker fint så. 
Kalas i vår bygdegård. 

Jag hade precis haft ryggskott, orkade inte fixa i ordning något riktigt kalas, och väntade mig därför inte så mycket. Men ändå fick jag en toppenfödelsedag, med många härliga överraskningar och både släkt och vänner jag inte sett på länge. Min fantastiska dotter Lovisa hade fixat och trixat ihop allt utan att jag visste något. Tack och kramar till er allihop som var med, både på plats och i tanken. <3
Galen mor och vacker dotter. <3

måndag 23 april 2018

Invigning av Tallkronanskolans nya bibliotek.

Fredagen den trettonde april begav sig författaren Michael Wiander och jag till Tallkronanskolan i Luleå för att vara med på högtidlig biblioteksinvigning.
Det blev "bokprat" där Michael berättade för elever och pedagoger om vägen till sitt skrivande och hur han kommit på idén till Dexter Olssons adventures. 
Jag pratade om hur jag började skriva, om vad jag inspireras av, och om mina böcker Korpmåne och Skrivtävlingen. 
Barnen hade armarna i luften, och det var mycket de ville få sagt. Det visade sig att flera av dem redan skrev egna böcker, och några andra var sugna på att prova. 
Vi fick också flera matnyttiga tips på vad vi borde skriva om. 
"Skriv om en person som har manicker i händerna", sa en tjej. "Och så när man sträcker ut armarna så här så kan man förvandlas till vad som helst."
Det var en bra idé tyckte jag. 
Djur verkade också vara ett populärt ämne att skriva om. Gärna i samband med förvandlingar av olika slag. 
Efter bokpratet klippte rektor Patricia det blågula bandet och barnen fick botanisera fritt bland böckerna. Det blev rusning, och glass.
Och för oss författare blev det tårta i personalrummet. 
En tårta som matchade biblioteksinredningen perfekt. 

Själva biblioteket är inrett och utformat av Maria Einarsson som till vardags arbetar som officer vid I19 i Boden. Det här är det femte biblioteket som hon utformat. Så häftigt tycker jag att ha biblioteksutformning som hobby. 
Maria har också en bokblogg: https://hobbybibliotekarien.com/

Nedan finns länk till en fin artikel från Luleå kommun om biblioteket och invigningen. 


Den nybyggda skolan har en trappa som passar perfekt för film, föreläsningar
och uppträdanden. Här pratar Michael Wiander om sin bok för
intresserade lyssnare. Bilden är lånad från Luleå kommuns hemsida.

Den fina vägghyllan som ser ut som ett träd, och den fantastiska tårtan.
Flyttbara hyllor. Och där är Skrivtävlingen i mitten.

Vi hade en supertrevlig dag, och av att det skulle vara fredagen den trettonde märktes inte ett spår. :)
Dexter Olsson 

Skrivtävlingen som boktips i SVT´s Go´kväll

Nog hade jag satt kaffet i vrångstrupen, om jag haft något kaffe, när jag fick det där textmeddelandet förra tisdagskvällen.
"Din bok är med i tv", skrev kusinen.
Va? Vad då för tv? undrade jag, och gick ner för att be sambon byta bort sin bilsport.
Och där var den lilla gulsvarta boken, mycket riktigt i händerna på Pelle Lindblom i Go´ kväll, och han sa bara snälla saker.
Jag blev jätteglad förstås.
Och nästan lite blyg på något sätt. Det är ju inte varje dag man nämns i teve, som någon som faktiskt kan få till en barnbok med bra dramaturgi. En verklighetstrogen en där det händer något spännande nästan hela tiden. Jag suger på den karamellen ett tag till tror jag. :)
Här finns en länk till programmet Go´ kväll 10/4 (kan ses till den 10/5, och innehåller också andra intressanta boktips.)
Och om Astrid Nilsson, Skrivtävlingens tolvåriga, och skrivgalna huvudkaraktär fått säga något om saken hade hon sagt att det var supercoolt att få vara med i tv.
Hon som tänker bli författare så snart hon hinner.

Pelle flaggade för böcker från norra delarna av landet i programmet, och jag håller med om att det händer mycket spännande på bokhimlen i Norrbotten. Det är jättekul att böcker här i från norr uppmärksammas. Det försvinner allt för lätt i de stora flödet.
Själv har jag det som en sorts målsättning att verka för Norrbotten och glesbygden med det jag skriver. Det är ju här jag har mitt hjärta.
Och hjärtat ska vara med i allt man gör tycker jag.
Men kanske särskilt när man berättar en historia.

Ha det fint idag!/

Therese

måndag 9 april 2018

Korp, Korp!

Om mornarna hälsar de oss från skyarna då vi går vår promenad. Den halvtama korpen som först kom till gården, stannade kvar och inspirerade till boken Korpmåne, och hans fru. De har bråda tider nu, och brukar hämta ull och mat från vår fårhage. 
Hunden Smulan är avundsjuk på dem. Och de tycker att hon är jobbig när hon skäller. 
Hur vet jag det?
För att jag läser av dem. 
Jag är lite djurpratare jag också som Saga, huvudkaraktären i Korpmåne. 
Men inte på något magiskt vis. (Tror jag ;))
Snarare är det så att Smulan vet att gården är hennes revir, och korparna har sådan pondus att de får henne att känna att hon behöver tala vem det är som bestämmer. (Andra fåglar struntar hon blankt i.) 
Och hon vet att de brukar få min uppmärksamhet när de är här, och den vill hon ha helt för sig själv.

Jag saknar dem faktiskt. Tycker det är lite trist att de lever sitt eget liv nu, utan min inblandning. 
Det var kul när först bara Korp, och sedan även honan hängde här nästan för jämnan, och var de inte på plats kunde jag bara ropa mot skogen så kom de flygande. 
"Korp! Korp! Kom då korparna!"
Och de tog hit sin första kull med fyra ungar när de lärt sig flyga. 
De satt här i träden vid vårt hus och pratade, nästan helt orädda, och en av ungarna följde med mig när jag donade kring växthuset. 

Men vilda djur ska vara vilda.
Så därför är det bra att de mestadels hålls i skogen nu.

Idag skriver jag vidare. 
Men inte om korpar.
Utan om kärlek som den kan se ut när man är tolv och ett halvt.

Korpmåne finns förresten till superbra pris hos CDON.com just nu.
Bara 99 kronor!
Ni hittar den här;


Stornäbb där!
-

fredag 6 april 2018

Bibliotekskartan

På biblioteksdatabasen LIBRIS kan man gå in och söka efter en bok på alla bibliotek i Sverige som är anslutna. När jag sökte på Skrivtävlingen fanns den på 67 bibliotek.
Man kan också välja visa karta och då får man upp en Sverigekarta med röda nålar för orter.
Lite kul tycker jag att kolla var ens egna böcker finns. Men bra också när man söker något speciellt som kanske inte finns lokalt.

https://libris.kb.se/bib/21775340

Påsk och ryggskottselände

Gick inte påsken lite väl fort i år?
Eller så gör den alltid det när man är vuxen. 
När man var barn däremot tycktes tiden gå långsammare. Och en långfredag var definitivt superlång. 
I år till exempel glömde vi bort att måla ägg. 
Men Nissen påminde om att han inte ännu hunnit bli för gammal för äggjakt i alla fall, så en sådan hade vi ute i snön.

Sedan fick jag ryggskott, och då gör man inte så mycket sedan på ett tag. I alla fall inte denna gången, som är den första jag har blivit så där demobiliserad. Det var järnspett AB. Kunde inte ens böja mig tillräckligt för att få fatt i kaffekoppen, och då är det lite småkris när det gäller mig.
Nu är det lite bättre dock. Kan böja mig till soffbordet med ansträngning. Når koppen och kan börja jobba försiktigt på rörligheten. 
Men det gör fortfarande ont. 
Nåväl. Ryggskott är jättevanligt, och jag vet ju att jag varit slarvig. Har man ena benet ett par centimeter längre än det andra och en gammal whiplash sedan längesedan tillbaka, så borde man veta att man måste träna lite lagom jämt för att hjälpa musklerna att hålla allt på plats.
Jag har varit lat, så det betalar sig nu.

Visserligen har jag inte varit lat när det gäller skrivande. För det har jag gjort massor av under det senaste året. Jag tror aldrig att jag varit så disciplinerad faktiskt. Men ska man sitta och nöta kontorsstol, så måste man röra sig också.
Särskilt kanske när man med stormsteg börjar närma sig de femtio! (Har förträngt det där lite!)
Japp, så snart man kan halvsitta, så kan man läsa
också, och kanske redigera lite. En skrivarhjärna
vilar sällan har jag märkt.
Hoppas att ni har haft en bra påsk och ett fint lov ni som varit lediga!
/Therese

måndag 2 april 2018

Skrivtävlingen har fått en recension i NSD, och jag morgonfunderar


Häromdagen blev Skrivtävlingen recenserad i NSD. Det var Uma Naess som hade läst. 
   Hon tyckte att boken var lättläst och verklighetstrogen, och gillade budskapet med den. 
   "Att man inte alltid måste vinna allting, och att man kan bli glad för andras skull när de vinner, även om man blev besviken att man inte vann," som hon uttryckte det. 
   För mig som författare och gammal fritidspedagog var det extra kul att just det budskapet nådde fram. 
   Det där med att vinna, eller att inte vinna och kunna glädjas med någon annan. Det var en sådan viktig grej när man jobbade inom skolan. Att leda barnen åt ett bra håll där. Få dem att se det större i sammanhanget och kunna glädjas, utan att för den skull släppa sin egen strävan att lyckas bättre nästa gång. 

Det Uma hade önskat sig mer av var tydligare personbeskrivningar. I boken finns många tecknade bilder där man kan se hur personerna ser ut. Fast det kanske inte är så enkelt alltid att göra en teckning levande i fantasin? Där är vi människor olika. 
   Min son Nisse kan få ett popcorn och ett suddgummi att bli levande vid köksbordet medan han väntar på middan. 
   Det är därför han inte alltid varit så noga med att använda sina leksaker. 
   Allt blir levande för honom, och själv är jag nästan likadan. 
   Jag tar med mig tanken om beskrivningar av utseende och karaktär till kommande projekt, och det jag håller på med just nu som är betydligt längre, och kanske rymmer för mycket av den varan istället. 
   Insåg i morse att jag ägnat nästan nästan en halv sida åt att beskriva hur en karaktär ser ut och "känns" när han står och väntar vid busstationen. Nog för att jag gillar honom, och framför allt så gör tjejen som är huvudkaraktär det. Men någon måtta får det kanske vara. 
   Det är roligt nästan jämt. 

Allt gott från mig. 

/Therese
Astrid Nilsson och jag skriver vidare. 

tisdag 27 mars 2018

Obotligt nyfiken

Ibland är det tur att man är obotligt nyfiken. Som när man ska göra smått obehagliga undersökningar inom sjukvården och liksom inte bara kan låta bli att fascineras över tekniken, hur den gått framåt, eller över hur intressant det ändå är att se sin blindtarm från insidan.
Idag såg jag den, och magsäcken och en massa annat som man kan behöva kika på när man gått runt och haft ont i magen ett tag. 
"Vad bra bild det är!" utbrast jag. "Och tarmväggarna, vilka strukturer. Det är som i dom där filmerna där man åker omkring i en liten farkost inuti någons kropp."
"Ja, precis det är det ju", sa läkaren tålmodigt. "Och titta där där har du blindtarmen, klockan 11."
Jag köpte en mugg med får på i sjukhuskiosken som present till mig själv på vägen ut. Nu ska jag njuta av kaffet i min nya mugg, läsa lite, och lyssna på korparna som pratar utanför.

Allt gott från mig!

Therese Henrikssons foto.
Läser just nu. De ursprungliga av Cecilia Larsson Kostenius. Recension kommer snart
här på bloggen. 

tisdag 20 mars 2018

Inget är som väntans tider

Det här med skrivande är nästan lite som graviditet brukar jag tänka.
Det lilla embryot växer där inne i ens själ och hjärta. På kvitton och lappar. I block, och i datorns vindlingar. 
Så känner man sig plötsligt redo, och iväg åker det sköra lilla manuset till förlag. 
Och man väntar, och väntar.
För förlagen som får in tusentals manus om året behöver tid på sig att ta sig igenom "buntarna."
Ofta tar det flera månader innan man får svar.
Det kan bitvis vara en nervös väntan.
Hur står det till med manuset egentligen? 
Var det riktigt, riktigt klart när jag skickade in?
Kunde jag ha gjort det bättre?
Om jag gjort sådär istället?
Eller?
Sedan får man kanske ett refuseringsbrev, eller tre. (Eller tretton ... om man varit flitig med att skicka in.)
Men man är envis, så man ger inte upp.
Istället arbetar man om. Tar kanske hjälp av testläsare och lektör, och så skickar man till förlag på nytt.
Och man väntar, och väntar.

Och då.
Pling i inkorgen.
Man vågar knappt öppna när man ser att det är ett förlagsmejl.
Men så står det;
Vi tycker att ditt manus är bra, och vill vill gärna ge ut det. 
Wohoo!! Det ska bli en bok!

Fast inte just nu. 
För nu ska texten arbetas igenom på nytt, riktigt ordentligt så att man får en så bra bok som möjligt. 
Och man väntar lite till, får besked från förlaget om vad som behöver göras.
Man drar ifrån, och lägger till, skickar tillbaka, och väntar.
Inlaga och omslag ska göras. Och då börjar det bli verkligt.
För när den kommande boken har ett utseende börjar det närma sig.

När sedan boken väl är tryckt känns det lite som om den fötts.
En förlossning har ägt rum.  
Ens bokbarn finns. 
Som har så mycket utav en själv i sig.
Och man hoppas så innerligt att den ska kunna stå på egna ben.
Att den ska finna sina vänner, bli omtyckt, kanske älskad rent av, och kanske mest av allt att den ska finnas där för någon som behöver den. 

Nu är jag där. 
Jag har fått ja. 
Och jag jobbar om. 
Och jag väntar. 

Ibland brukar jag tänka att det är tur att jag som ensambarn redan tidigt tränade mig i den ädla konsten att vänta. Jag blev rent av superbra på det.
För jag lärde mig att aldrig ha tråkigt.
Och det är något jag har haft stor nytta av genom åren.

Inget är som väntans tider.

Och vad jag fick ja på?
Det ska jag snart berätta för er.

Ha det fint därute!
/Therese




torsdag 8 mars 2018

När någon knackar på

Förra året knackade Fanny på innanför mitt pannben, just när jag var ute på promenad med hunden och hade en helt annan historia i huvudet.
Samtidigt hade jag lite svårt att släppa en dröm om en bilolycka jag haft samma morgon.

Men vid den tiden skrev jag på manuset Norrskensvinter, och hade inte tid tyckte jag med varken tankar på drömda olyckor, eller någon tjej som inte hörde dit och som ville prata om vad hon varit med om.

Ja, lite så kan det kännas när en ny berättelse kommer. Ibland är det en scen man inte får ur huvudet. Eller en plats, några ord. Men i det här fallet var det en karaktär.
Det första hon sa var;
"Jag vill inte vara en förutfattad mening. Ändå går jag runt och känner mig som en."

Jaha, tänkte jag. Det var ju en konstig sak att få i huvudet. En ny idé, och du heter visst Fanny. Vad har du för problem då?
Medan jag gick där med hunden som stannade och nosade och rullade sig i snön insåg jag att Fanny hade det tufft. Att hennes pappa tagit sitt liv när hon var liten, att hon alltid varit mobbad i skolan, bland annat för sin vikt, och att hon vant sig vid elaka kommentarer på nätet.
Men också att hon faktiskt var tjejen från drömmen.
Hon som räddat en äldre man ur en krockad bil.
Jag gick in och skrev upp några stolpar. Ja, eller kanske sådär 10 sidor med stolpar och små textsnuttar, innan jag återgick till Norrskensvintern, där det var minus 33 och strömlöst.

Nu har det gått ett helt år och jag har släppt fram Fanny igen.
Jag vet inte om det kan bli en bok av det här. Eller ens en novell.
För den här berättelsen kommer ut i lösryckta stycken.

Jag måste påminna mig om att Korpmåne gjorde likadant när den kom fram. Att den var som ett pussel som måste sammanfogas i slutet längs ett tidslinjeskelett.
Men berättelserna jag skrivit både före och efter har varit mer strukturerade.

Så Fanny. Vad gör vi med dig. Och den där killen som känns som en sjukdom du aldrig kommer att smittas av? Och den där mamman du har som jobbar natt och hyr ett litet hus med mögligt badrum.
Och den där drömmen om att dansa?

Ja, vi får se.
För inte nog med Fanny, så hade jag ju börjat på en berättelse för vuxna denna gång. En romance i ladugårdsmiljö med stråk av motorolja.
Och en fortsättning på utgivna Skrivtävlingen för 9-12 åringar.
Och så är jag med i ett sifferboksprojekt, och ett diktprojekt, och en bilderbok håller på att ta form.
Och inte mindre än tre tre manus ligger hos förlag och väntar, medan ett är på visit hos lektör.

Fast Fanny vill visst inte vänta längre. :D


Hoppas att ni har en bra dag därute.

Idag ska Nissen och jag åka pulka, för vi köpte en ny, knallgrön igår.

/Therese








tisdag 6 mars 2018

Sommarlängtan

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag allt som oftast byter årstid när jag skriver.
Jag menar, det borde ju vara enklare att skriva om vintern när det faktiskt är vinter.
Att bara gå ut och känna efter hur jädrans kallt det är när det blåser snålblåst och är minus tjugosex.
Men, då skriver jag om sommaren istället. 
Om midsommaraftnar med sju sorters blommor.
Om bryggor och solnedgångar och längtan av det där slaget man kanske bara kan känna en stilla sommarkväll. 
Sedan blir det sommar på riktigt.
Då blir det snöstorm i mina dokument. 

I somras när solen sken som värst satt jag där under min gröna parasoll, åt jordgubbar och skrev om smällkalla vintern. Om norrsken, frostskador och den där sortens värme man kanske bara kan känna när man varit ensam i kylan för länge. 

Nu är det mars. Jag skrev nyss om midsommar. 
Och idag började jag på en ny berättelse.
Där är det april!
Jag är nästan i kapp. 
Hur ska detta gå?!

För allt eftersom berättelsen framskrider så blir det sommar. 
Både där, och här.
Kanske har den här vintern varit så kall och snöig att jag helt enkelt bara vill fortsätta i min tankesommar ända tills den verkliga står för dörren?
Jag längtar efter den. 

Ha det fint nu!
/Therese

måndag 5 mars 2018

Signering på Stora Coop i Boden

Igår åkte jag och Cecilia Larsson Kostenius in till Stora Coop för att tillbringa några timmar på deras bokavdelning där rean pågick för fullt. De hade ordnat fint för oss med prisskyltar och anslag så vi kände oss riktigt välkomna när vi kom för att ställa upp vårt bokbord. (Mitt minipingisbord, med duk över.) Visserligen pågick Vasaloppet fortfarande, och visserligen var det kanonväder ute. Men trots det kom det ganska många besökare till bokavdelningen. Vi kunde tipsa om våra egna böcker förstås, men också om det andra utbudet som fanns.
 Det var riktigt kul.

Nu finns både Cecilias bok De ursprungliga och min Skrivtävlingen till försäljning i varuhuset. Det gillar vi!

Ha en bra dag därute!
/Therese

söndag 4 mars 2018

Stjärnögon och bokhögar

Therese Henrikssons foto.

Hemma i läshörnet igen efter signeringen  tillsammans med Cecilia Larsson Kostenius bland bokhögarna på Ica Maxi.
Har pratat mig hes, och lekt tittut med små bebisar.
Sett karamellskålen och baksidestexten tända stjärnögon.
Signerat två böcker och lämnat en bunt till butiken.
Cecilia hade samma resultat som mig. 
Visst vill man sälja fler. Men samtidigt är det svårt att konkurrera med bokreans priser.
Att många tar upp böckerna, ställer frågor, och bläddrar i dem är ändå bra.
Att föräldrar låter sina barn ta sig tid bland böckerna på rean är också bra. Vissa var nog där nästan en timme. Glada barn Och stjärnögon.
Det tar vi med oss.
Imorgon kör vi Coop. 
 😊

Therese Henrikssons foto.
Skrivtävlingen och De ursprungliga finns nu att köpa på Ica Maxi.
Vi är jätteglada för det. :) 



fredag 2 mars 2018

Boksigneringshelg

Nu är det dags för lite boksignering. På lördag 3/3 och söndag 4/3 är kan ni träffa mig och Cecilia Larsson Kostenius ute i bokreavimlet.
I morgon lördag börjar vi på Ica Maxi på Storheden där vi tänker uppehålla oss bland bokborden mellan kl 12 och 16.
Söndagen blir samma tider fast på Stora Coop i Boden.

Kom förbi och hälsa på om ni är i krokarna!
Butikerna utlovar extra bra priser på våra böcker Skrivtävlingen och De ursprungliga.


Hoppas vi ses!

/Therese

måndag 12 februari 2018

Vackert väder

De första dagarna i februari var galet vackra och kalla. Sedan blev i förkylda Nissen och jag, och vi har legat med flunsan i en vecka så något fotande har inte blivit av.
Några bilder blev det i alla fall, och någon av dessa kanske får bli februaris månadsbild till nästa års Mockiskalender. Det är roligast att välja en bild som verkligen är tagen i rätt månad tycker jag. 
Men än är det ju kvar mer än halva månaden, och jag hoppas förstås hinna vara ute och fota mer. 

Men nu är det obevekligen sängläge. 
och jag tror faktiskt att det är dags för en liten film.
En förkylningsfilm. 

Det är härligt när det blir ljusare om mornarna.

Sol och snö samtidigt. Mycket märkligt sken över byn. 






lördag 10 februari 2018

Hurra! Första boken läst, helt själv.

För Nisse har det där med läsning inte varit helt enkelt. Han har känt att han legat efter sina kompisar som sedan länge läst tjockare böcker. Men nu har han läst Handbok för superhjältar, och han tog sig igenom hela helt själv. Stolt kille! Sedan läste han den för mig också, högt, ett kapitel per kväll.
Jag är jätteimponerad.
Boken är upplagd med rutor för texten och många fina bilder, vilket gör att man inte känner det betungande, en ruta i taget så är man snart i mål.
Och läsintresset verkar hålla i sig.
Toppen!

Musmatta med eget tryck

Jag har gjort musmattor med tulpantryck från en tavla jag målat.
Tulpaner är så glada blommor tycker jag, så jag har länge haft en sådan som mitt signum. En tulpan eller en fjäder brukar jag ofta rita när jag skriver ett grattiskort eller signerar en bok. 

Bilden på datorn är en sådan där som byts automatiskt varje dag. Den här gången var det fjädrar. 
Jag tror det är halsen på en tupp faktiskt. :)
Ha det fint!

torsdag 4 januari 2018

Trettondagsafton

Trettondagsafton. Det var en viktig kväll i mina morföräldrars liv. Då skulle det värmas glögg och lagas extra god mat. Fågel helst, tjäder kanske, serverad med perfekt kokt potatis, rätt sorts gelé och servetterna i ring. 
Det var så de gjorde morfar och mormor. 
De hedrade sina bästa dagar. I mer än femtio år som gifta.
Mormor pratade ofta om trettondagsafton med värme. Bra minnen hade hon av den tiden när Morfar var ung improviserande jazzmusiker, och hon var på plats när det spelades tjusig musik på bal.
En särskilt vacker sådan ägde tydligen rum en trettondagsafton i slutet av tjugotalet.
När mormor följde med ett sällskap till dans på Stadshotellet i Luleå där morfar spelade.
"Du kan inte tro så tjusigt det var!" brukade hon utbrista.
Det måste hon verkligen ha tyckt också, eftersom hon mindes så väl hur det begav sig så många år senare.
Morfar Nils Kindqvist nummer tre från vänster i The playing fools.

Ifall man undrar vad man ska hitta på en dag som denna kan man ju alltid se filmatiseringen av Shakespeares Trettondagsafton. Twelft night or What you will, från 1996.
Visas säkert på någon teve kanal även i år.
Rätt söt är den. Och väldigt förvirrad. 
Själv ska jag tända ett ljus för mormor och morfar.
Och värma glögg.
Det gör jag alltid den här kvällen.

Allt gott!
/ Therese


Glögg smakar bäst utomhus!
                                                                     
Ps. Om du tycker att du känner igen det här så är det ett delvis återanvänt blogginlägg från min vilande blogg Granne med Pellgårn 2012.


måndag 1 januari 2018

Nyårslaser och sånt.

Boden var en av de kommuner som valt att tänka på djuren och miljön och satsa på lasershow istället för fyrverkeri i år. Vi fastnade i bilköerna på väg in mot centrum och missade möjligheten att parkera i närheten innan showen började. Man måste vara ute i tid. Det var inte vi. 
Sett från andra sidan sjön såg lasershowen ut så här. Lite mystiskt nästan. Lite ghostbusteraktigt, med röken och allt det gröna. Röken behövs förresten för att laserstrålarna ska synas, och det såg riktigt dramatiskt ut när den bäddade in stadshuset och byggnaderna runt omkring.
Av ljudet hördes inte så mycket. Utom Abbas Happy new year som gled ut över sjöisen och nådde våra öron. 
Men jag har fått veta av dem som var på rätt plats, vid rätt tid, att det var ett pampigt skådespel. 
Utsikt från Brännastrand.
                                                             Gott nytt år på er!
Det lilla fyrverkeriet på Pellbacken hölls på säkert avstånd
från känsliga djuröron. 

onsdag 27 december 2017

Julstämning

Så har julen varit här och vänt. Eller, kanske varar den än ett tag. 
Även om det är tveksamt om den håller ut ända till påska.
I morse tyckte jag åtminstone att det var rätt juligt där jag satt med mina dubbla brasor, adventssljusen, och min barrande gran.
Rätt stillsamt också efter ett par helger med trippla födelsedagskalas, dubbla julfiranden, och en showkväll på Westernfarm.
Loppisljusstaken och minibrasan från sjuttiotalet som rymmer ett värmesljus.

Den här fina stjärnslingan fick jag av min kompis Simon kvällen före julafton när han fyllde år..
Loppisfynd i granen.

Therese Henriksson, författares foto.
Gott slut från mig!

tisdag 19 december 2017

Boksignering!


På fredag 22/12 signerar jag och Cecilia Larsson Kostenius våra böcker på Stora Coop i Boden.
Passa på och kom förbi från klockan 13 och framåt, så hittar ni fina böcker till julklappspris med personlig signatur!

Vi kommer givetvis ha med oss en bunt med redan färdiginslagna paket också för dig som vill ha julklappen så klar den kan bli.

Allt gott!

/Therese










måndag 11 december 2017

Tävling! Vinn en Skrivtävlingenbok.

Jag har en liten utlottning på Instagram. På onsdagkväll 13/12 klockan åtta drar jag en vinnare bland kommentarerna som får den inslagna Skrivtävlingenboken hemskickad.
Boken är signerad med en liten hälsning.
Läsålder 7-12 år.

Ta chansen vet jag!

Allt gott från mig

/Therese

Obs! Tävlingen är avslutad och vinnare blev Annas boklista. 
https://www.instagram.com/p/BczeGOxHi4I/?taken-by=annasboklista

måndag 4 december 2017

Julmarknad på Bodens Försvarsmuseum

Det är är massa att fixa med när man ska vara med på marknad. Åtminstone om man tänker ha med sig mer än bara böcker. Det tänkte jag förstås. Så jag hade målat lite tavlor innan, tryckt upp lite kort och kalendrar, slagit in julklappar och fixat lite godis och grejer att skylta med. 

Det var länge sedan jag var med på någon julmarknad. Senast var 2011 när dottern Lovisa och jag hyrde en kyrkstuga. Då var inte någon av mina böcker publicerad ännu, och vi sålde tavlor, knäck, kakor, julkransar och lite annat smått och gott. Det var så himla mysigt! Trots många minusgrader ute, och kalla fötter i den gamla stugan, fast att vi eldade för fullt i den fina öppna spisen.
På försvarsmuseum var det också mysigt. Fast på ett annat sätt. 
Den luftigt inglasade cafédelen hade fått röda julstjärnor mot den blånande vinterhimlen, nedsläckt belysning, och en teve som visade brasa på storskärm. Och så var det underhållning med riktigt härlig folkmusik. 
Dragspel och grejer! Jag älskar det!
Och så glögg och pepparkakor förstås. Det hör ju till. 

I korridoren där det mesta av marknaden höll till var väl mysfaktorn mest beroende av alla varma och trevliga människor och fina varor. Mycket hantverk, lite retrogrejer, och flera författare fanns där.
Kerstin Nedergård som skrivit Kaffe, kaka och kremering tack, var där. Lars Gyllenhaal som har en diger lista av bland annat böcker och filmer inom arméhistoria bakom sig hade också ett bord.  
Cecila Kostenius och Carola Siekas hade med sig böcker och brädspel.
Och så jag och Nissen då. Med allt vårt pick och pack. 
Skrivtävlingen på marknad. Inslagna paket gick bäst hos
kunderna. En pappa fintade sin dotter, genom att swisha
i smyg och sedan säga, Titta ditåt! Vad har dom för snyggt där?
medan han gömde bokpaketet innanför jackan. Snyggt jobbat!
sa jag.
Och Korpmåne, vilken "late bloomer"den har varit sista veckorna.
Tjugosju sålda ex, och massor av positiva kommentarer och
frågor om när uppföljaren kommer egentligen. Jag är så tacksam
och önskar alla nya läsare välkomna till Ytterstbyn. <3
Therese Henrikssons foto.
Nissen redo för dag två. Vi har sålt en del under dag ett och det är dag att fylla på lite. :)

Ja, inte vet jag vad som hände när jag skulle måla tomtar?
Kanske var det försvarsmuseums välkända spöken som gjorde sig till
känna och ville vara med på ett hörn?
(Det anordnas spökvandringar här.)
Men varför inte liksom?

Allt gott från mig!
Over and out!
/ Therese




torsdag 30 november 2017

På föreläsning om e-böcker

Igår tog jag mig iväg till Bergströmska gården i Luleå för en föreläsning om e-böcker. Det var jätteintressant, och verkade när Pelle Linblom förklarade inte svårt alls. :D

Måste testa det här. Bara för att man kan vet ni!

Har ett litet manus med kortnoveller klart så det blir mitt första projekt.
Håller er uppdaterade om hur det går.

Hoppas ni har en bra torsdag!

Lite från Eyvind 2017

Äsch! Man tänker ju inte på att ta en massa bilder när man har fullt upp!
Så det här är allt jag har att bjuda på i bildväg från Eyvindmässan. 
Bilden av mig tog bordsgrannen Bengt Kostenius just precis när mässan slog upp portarna.
Nu var det dags minsann! Upp till bevis. Kan man sälja böcker utanför ett bibliotek?
Ja det kan man tydligen. 

Fredagen innehöll för min del en massa trevliga samtal med mysiga människor. Såväl andra författare, "Eyvind crew", och besökare i alla åldrar. Och alldeles för många av godisarna i den där skålen slank nog ner i min egen mage. 
Men jag sålde elva böcker i alla fall och lite vykort.
(Ungefär lika många bytte ägare under mässans andra dag.)

På lördagen hade jag signering nere hos Bok &Bläck som är Bodens enda bokhandel. Den ligger också i galleria Enter. Nedre bilden är från signeringsbordet. En stillsam stund. 
Rusningen var enorm, eller kanske inte. Men bara några meter ifrån lagade tv kocken Maud Onnermark efterrätter. Det är svårt att toppa med en karraskål!
Jag blev sugen som bara den, och alla kokböckerna sålde slut. 

Senare samma eftermiddag hade jag mitt författarsamtal med Fredrika Johansson som till vardags jobbar som verksamhetschef på Kulturcentret Ebenser i Luleå.
Vi följde upp vårt samtal från i fjol.
Vi pratade bland annat om vad som hänt under året. Om motgångar, som refuseringar till exempel, och framgångar som utgivningen av nyutkomna barnboken Skrivtävlingen,(Jippiii!) och också om De magiska tjugonio, en alfabetsvärld som jag har en liten del i. 
Bägge på Idus förlag. 

Det där med refuseringar förresten. Jag ser det inte som en motgång. 
Inte precis. Mer som en utmaning och en chans till lärdom.
För är det inte bra nog, så är det inte. Passar det inte förlaget, så gör det inte, och de har sin ekonomi och sin profil att tänka på. 
Medan jag har min. 
Och min profil är att vara mig själv, och bli så bra som möjligt på det jag håller på med.
Att ha med hjärtat i allt jag gör, (och rätt mycket Norrbotten i det mesta. :))
Ja, och en sak till, om refuseringar. Man kan bli rent glad av dem också. När de inte är så där standard utan rent av uppmuntrande, med tips på hur man kan förbättra. Det pratade jag och Fredrika också lite om.

Och så pratade vi om varför jag samlar på gamla kameror som inte ens funkar.
Men det ska jag berätta mer om en annan gång.

Kram på er!

/Therese

Hurra! Äntligen dags. Jag hade sett fram emot det här länge.

Therese Henriksson, författares foto.
Med mig hem från Eyvind fick jag ett signerat ex av Patrik Lundbergs konsten att skriva krönikor.
Den ska vi ha tillsammans dottern Lovisa och jag. 
(Hon är mycket bättre på att skriva krönikor än mig. Men jag tränar .)
Och så bordsgrannen och tillika Bodensaren Cecilia Larsson Kostenius nyutkomna ungdomsbok
De ursprungliga. (Visto förlag.) 

Till boken kommer snart också ett brädspel ut, och det pågår casting iför en planerad film!
I mitten står en finfin svart skrivbok som vi som var med och pratade fick som gåva.

Utsikt från bokbord, mot mysko låda med dörrmatta i.
Jag tror det är ett signeringsbås.