Glad påsk!

Lite påskläsning ska man ju ha också förstås. Nissen och jag har just börjat med femte boken om Harry Potter. Harry Potter och Fenixordern. Jag har inte läst den sedan Lovisa var i samma ålder som Nisse, och hon är nitton nu.
Annars läser jag inte så mycket just nu. Skriver mest faktiskt.
Och så rotar jag i min inte allt för omfångsrika bokhylla och hoppas liksom att jag ska hitta något som inte finns där.
Det kanske är tur förresten att man inte alltid hittar det man söker.

Glad påsk till er allihop!

Hoppas den blir precis som ni vill att den ska bli,

eller förresten. Ännu bättre.

Harry Potter hittade vi i alla fall, och den är tjock. Tusen
sidor.

Jag och helgskinka på extratidningens framsida

Jaha, här ser man finurlig och lite generad ut ovanför påskgodis och helgskinka.
Det där med att vara med i tidningen är ju lite ovant. Och att ha reportrar hemma vid köksbordet tillhör ju inte heller vanligheterna. (Även om det faktiskt har hänt ett par gånger senaste året.)
Jag tycker det blev ett riktigt bra uppslag i alla fall. Gillade layouten på det.
Sedan får man ju ta det där med att vara blyg och synas på bild, som den tant man är.

http://boden.tidningenextra.se/exb/index.aspx

Annars, bortsett från att jag nu kommer att kallas för linslus på byn i några dagar så går allt i vårens tecken. Fåren har fått vårfrisyr modell snagg.

Bilen har fått åka in på bilprovning och tack och lov fått godkänt, och fåglarna kvittrar.

Jag städar växthuset där jag brukar sitta och skriva så här års.
Och sätter påskfjädrar i ett ris utanför som genast blåser bort igen.

Korpen är här. Inte samma Korp som när jag skev boken, utan en annan. En hona.

Rank och fin i kroppen. Och skygg. Fast hon äter med katterna och hämtar ull till bobygget från fåren. Nu sedan de är klippta har jag lagt ut några tussar som hon och maken kan hämta ifrån.

Nöjda Fröjda och korpen.

Ha det fint därute!

Therese

Inspiration och Nick Cave - To Be By Your Side

Vad blir du inspirerad av?

Kanske är det en viss sorts musik. 
Eller ett visst sorts väder.

Åska, kanske?

Eller när ett häftigt höstregn smattrar mot plåttaket. 

Den där milda sommardagen då du ligger på bryggan och lyssnar till vågskvalpet.
Det där tevespelet som får dig att glömma tiden.

Kanske är det när någon säger någonting så där klockrent så att du bara häpnar, och kanske önskar du att det varit du som lagt orden just sådär.

Eller är det när katten spinner som en motor i ditt knä?

När den första spoven drillar om våren, och luften trots allt känns så där fylld av förhoppning.

Konst? En dag på museum...Kan det vara något? 

Eller att känna historiens vingslag i en mycket gammal stad. 

Särskilt god mat? Doften av nybakt bröd på en öde trottoar?

Eller när du ser in i den där speciella personens ögon och bara vet...

Mitt inspirations och trösteträd.
Dit har jag gått sedan jag var liten.

Själv blir jag inspirerad av otroligt olika saker.

Vilda vindar och fullmånenätter. Stora maskiner och kugghjul som tickar.

Ångtåg, och kullerstensgator.

Människor som gör saker. 
Äkta hjälpsamhet.

Den där lilla, nästan förbjudna inblicken i någons liv som man får ibland då man sitter och väntar på någon. På en parkbänk kanske, eller på ett Café, och under tiden iakttar man det som sker runt omkring.

Naturen. 

Musik som rör om i en.

Och de där orden man läser ibland. En mening i en bok som man bara måste läsa igen.

och igen.

Across the oceans Across the seas, Over forests of blackened trees. 
Through valleys so still we dare not breathe, 
To be by your side. Over the shifting desert plains, Across mountains all in flames. 
Through howling winds and driving rains, To be by your side. 

Every mile and every year for every one a little tear. 

I cannot explain this, Dear, I will not even try. 

Into the night as the stars collide, 

Across the borders that divide forests of stone standing petrified, 

To be by your side. 

Every mile and every year, For every one a single tear. 

I cannot explain this, Dear, I will not even try. 

For I know one thing, Love comes on a wing. 

For tonight I will be by your side. But tomorrow I will fly. 

From the deepest ocean To the highest peak, 

Through the frontiers of your sleep. 

Into the valley where we dare not speak, To be by your side. 

Across the endless wilderness where all the beasts bow down their heads. 

Darling I will never rest till I am by your side. 

Every mile and every year, Time and Distance disappear I cannot explain this. 

Dear No, I will not even try. 

And I know, just one thing, Love comes on a wing and tonight I will be by your side. 

But tomorrow I will fly, away, Love rises with the day and tonight I may be by your side. 

But tomorrow I will fly, Tomorrow I will fly, Tomorrow I will fly...

Ett nytt bokpaket till Nissen

Idag kommer Nissen att bli jätteglad då han kommer hem, för lämpligt nog har han fått ett nytt bokpaket från barnens bokklubb. Igår läste vi ut Ballongfararen av Mårten Sandén och ikväll börjar vi på Artistkuppen av Lisa Hyder och Sofia Falkenhem.

Dessutom en LasseMaja film som han önskat sig. Kan det bli bättre?

Det blir mysfika också.

Härligt!

Ha det fint!

Therese

Nissen läser; Ballongfararen av Mårten Sandén

Nils 8 år och jag har läst Ballongfararen av Mårten Sandén.

Det gick fint att hänga med trots att det var den första Petrinideckare vi läst tillsammans. Trots allt är det bok nummer 16! i ordningen, så jag hade mina tvivel inledningsvis.

Jag gillade de historiska delarna, gammal boktoka och loppisnörd som jag är.

Nisse sa att han gillade den för att den var spännande och vi var båda fascinerade av det mystiska torn som finns med i handlingen. (Kugghjul och gammaldags mekanik fanns där också, och det är något jag alltid dras till.)

Favoritscenerna är inledningen, som är en variant av inledningen i Tintin och enhörningens hemlighet (vilket ger ett extra plus om man känner igen sig) och förstås det rafflande slutet. 

Nissen gav den här boken 

Fyra av fem luftballonger.

Petrinideckarnas hemsida

Där alla manus brann upp

Det var många timmars arbete som brann upp när vårt hus brann ner för drygt två år sedan.
Tänk alla timmar av arbete någon hade med att fälla träden det timrats av. Att köra hem timret med häst och släde, att bila stockarna, alla timmar av timrande.
Någon samlade mossan som drevades mellan stockarna också, och någon murade murstocken av tegelsten de själva bränt.
Huset vi bodde i var byggt i slutet av sjuttonhundratalet och vid någon tidpunkt flyttades det till den plats där vi bor idag.
Senare byggdes det också ut och återigen drog någon hem timmer från skogen för att bygga ytterligare ett par kammare. Då sambon tog över var gården sliten och för liten också för oss, och under åtta år renoverade vi och byggde ut den en gång till. Vi var nästan klara. Fast helt klara skulle vi aldrig bli, innan elden kom och tog allt.

Något annat som aldrig skulle bli riktigt färdigt var alla manus jag påbörjat under åren.
Några var nästan alldeles klara. En del av dem fanns bara skrivna i block, andra fanns i den stationära datorn. Ytterligare några hade sparats på extern hårddisk och usb-minnen, eller hade skrivits ut i bunt.
Fast allt detta fanns inuti samma rum.
Där fanns en berättelse på nästan tvåhundra sidor om en person som under en semester utomlands lyckades med konststycket att bli fångad i tiden. En som handlade om en tonårskille som bodde på en båt med sin alkoholiserade pappa (problem, problem...) och en annan handlade om en man som trodde att han mördat någon och därför gav sig av på en vansinnesfärd genom ett somrigt Norrbotten.
Där fanns också det allra första försöket jag gjorde till att skriva en roman. Jag var fjorton och berättelsen handlade om en stum och föräldralös kille i min egen ålder som åt av andras sopor och bodde under en trappa.(Mycket sorgligt! :)

Det var många timmars skrivande som gick upp i rök. Fast när jag tänker på det känns det ändå som om den egentliga förlusten av arbetad tid, om det nu är något som kan förloras, är de timmar som lades ner av de som lade grunden till gården. Av de som slet i skogen och timrade med muskelkraft. Av de som inte bara byggde huset själva utan också tillverkade verktygen de använde för att få det på plats. De som själva blandade till väggfärgen med limfärg och pigment och målade väggarna i köket tjusigt dalmantinprickiga med dalaröda krumelurer under taklisten.
(Detta hittade vi i köket under sju lager tapet.
Tyvärr har jag inga bilder kvar som illustrerar tjusigheten, förstås.)

Ibland tänker jag trots allt att det skulle vara kul att  ta upp en av de där gamla idéerna igen.
Börja från början på en av berättelserna och se vart vägen bär.

Ha det så bra!/

Therese